Av Angela Aylward, Gröna Bilisters rådgivare i beteendefrågor
Så var sista penndraget ristat, eller rättare sagt, den sista tangentknappen tryckt. Gröna bilister har sänt ett cirka tio sidor långt remissvar på SOU 2013:84 Fossilfrihet på väg, även kallad FFF-utredningen. Som rådgivare till Gröna bilister inom beteendefrågor bidrog jag med några reflektioner om morötter, piskor och knuffar från bilism till ökad cykling och kollektivtrafik. För handen på hjärtat, det finns inte idag och kanske inte heller i framtiden någon Miljöbil med stort M - om vi gör en livscykelanalys av bilen och jämför utsläppen med till exempel en cykel. Att minska bilismen i sig kommer därför att inom en överskådlig framtid vara en viktig målsättningen för en Grön (mo)bilist.
Några av mina reflektioner på temat blev en del av Gröna Bilisters remissvar, annat blir ett utmanande tankestoff till er
bloggläsare. För dig som hör talas om FFF - utredningen för första gången så
behandlar den hur Sverige ska kunna nå regeringens målsättning om att vi år
2030 enbart driver fordon med förnybara bränslen. Den över 1000 sidor långa
utredningen tar upp några viktiga förändringar utöver själva bränslet, så som ökad
e-handel, mer distansarbete och mer cyklande.
Utredningen diskuterar även det nuvarande reseavdraget, som medger
skatteavdrag för resor till arbetet som överstiger 10 000 kr
(vid bilresor ska det också medför en tidsvinst på två timmar mot om
kollektivtrafik hade använts i stället). Utredningens kritik består bland annat
av att reseavdraget uppmuntrar till bosättning långt ifrån kollektivtrafik och
långt ifrån arbetsplatsen, när snarare motsatsen vore det eftersträvansvärda i
en energieffektiv samhällsomställning. Utredningen är dock modest i sina förslag
och kommer fram till att nivån kan höjas till 12 000 kr och
milersättningen sänkas till 15 kr, krav på särskild redovisning av
avståndet till kollektivtrafik och öka kontrollen av fusk. Så långt, allt väl.
Men om vi vänder på perspektiven istället - varför inte ge en
saftig morot till alla vardagens miljöhjältar som trängs på bussar och blir
lomhörda på spårvagnar. Låt alla resor till arbetet med kollektivtrafik
vara avdragsgilla i deklarationen. Från första kronan. Och cyklisterna
skulle kunna uppmuntras med ett reseavdrag för servicekostnader eller kanske
till och med nyinköp av en cykel. Resultatet blir en incitamentsstruktur som
gynnar den som gör det miljöriktiga istället för som idag, den som är miljöbov.
Utöver morötter till den som gör rätt så behövs knuffar in i nya
vanor. Beteendevetenskapen har på olika sätt visat att människan är ett
vanedjur och gärna gör som andra gör. Vi letar efter bekräftelse och social
acceptans och vill bli belönade när vi gör rätt. Det innebär att även om vi blir
varnade för att det är klimatdåligt och hälsovådligt att köra bil så fortsätter
många av oss om vi tror att alla andra ändå gör det. Nyttan av att ställa bilen
är dessutom abstrakt – vad hjälper det egentligen? Resultatet eller
”belöningen” är inte omedelbar och synlig, varken för hälsan eller klimatet.
Ett sätta att knuffa bilisterna till cykelspåret eller
kollektivtrafiken med en omedelbar klapp på axeln skulle till exempel
kunna vara att bussen utrustas med en klimatdeklaration på karossen;
”Passagerare på denna buss bidrar till 900 % lägre utsläpp per person och mil
jämfört med bilisterna” (eller något liknande, procenttalet är bara ett
exempel). Bland annat Västtrafik har gjort något liknande på
sina bussar med budskapet ”"Åk med
oss och bromsa växthuseffekten”".
Men för att upplevas som en bekräftelse och fungera som en knuff så tror jag
kommunikationen vinner på att var mer specifik och kopplad till individens
insats. Och klimatdeklarationen ska alltid finnas där, inte bara under en
kampanj. Jämför med varningarna på cigarettpaket, de måste ju alltid finnas, på
varje paket. Inte bara under en kampanj någon gång emellanåt...
Lokala torg och busshållplatser skulle kunna annonsera på
stora annonstavlor som förändras i realtid; ”Idag tar 41 % av de boende i
Lunden tar bussen eller cykeln till arbetet och bidrar till 19 %
mindre luftföroreningar för sina grannar. Är du en av dem?”.
Elcykelkampanjer från kommuner och regioner skulle kunna framhålla
att elcykeln bidrar med 0,6 gram koldioxid per kilometer jämfört med en supermiljöbil som får släppa ut 50 gram koldioxid per kilometer. Tänk er sedan att kommunen erbjuder en gratis liten mätdosa till
cykeln, kopplad till sociala medier, som i realtid visar hur mycket utsläpp som
cykelresan sparar. I bästa fall skulle dosan även i starten på varje resa med
munter stämma säga ”Tack NN för att du cyklar”. Dina barnbarn får nu en större
chans till en god uppväxtmiljö”.
Kombinera detta med en road diet eller "piska" för bilisterna där fyrfiliga bilvägar
blir tvåfiliga (då återstår en körbana i varje riktning) till förmån för
att cyklisterna får plana, väl underhållna och breda ”cykelmotorvägar”.
Vilken stadsbo skulle inte vilja bli cyklist efter det?
Naturligtvis kommer det finnas gott om goda skäl att fortfarande
ta bilen ibland. Särskilt på längre pendlingssträckor. Här behöver moroten bli
ännu starkare. Vad sägs till exempel om en slags första klass på bussen
(liknande första klass på tåget), med gratis dagstidning, kaffe och fralla?
Skulle det kunna locka över de allra mest inbitna bilisterna?
Angela Aylward
Beteendevetare och grön bloggare
www.elcyklisten.blogspot.sehttp://intressant.se/intressant
